Förra veckans hemligaste hemlighet

Jag har ett par skor som har blivit för stora. För att det ska vara bekvämt att ha dem måste jag ha en tjockare strumpa i. Förra veckan var jag tvungen att ha dem för att mina favoriter var hos skomakaren (har hittat den bästa i världen). Några tjockare strumpor fanns dock inte i min tyska garderob. Jag frågar Rahel som jag bor med. Givetvis har hon det och langar fram ett par vit-röda (nästan helt vita) tjockisar. Supercoola säger hon, det är mina favoriter. - Vielen Dank, säger jag. Tar ett djupt andetag och tar på mig dem i all hast när jag ska till jobbet. Försöker vika ner den så gott det går så att det vita inte ska synas så mycket. På spårvagnen försöker jag snegla ner från sidan på skon för att se om strumpan syns när byxorna åker upp. Kollar även oroligt ner under skrivbordet på jobbet under hela dagen. Stundtals syns de och jag längtade hem för att bli av med eländet. De vita strumporna var min hemlighet som jag var livrädd för att någon skulle få veta. Jag behöver nog inte ens skriva i klartext hur mycket jag avskyr vita strumpor. I helgen fick jag ett par gråa stickade av mamma. Hösten är räddad och Rahel kan få tillbaka sina favoriter. Alla är nöjda. Livet är som ett Kinderägg på Kölner Landstrasse 150.