Ute-låsning och att känna sig som Leif Loket Olsson

Igår kväll var jag och Ellen ute och joggade tillsammans, hon tog på sig ansvaret att ta nyckel. Hon knöt den så smart i skosnöret på skon. När vi kom tillbaka till porten var klockan så mycket att portkoden slutat fungera och nyckeln passade inte i låset. Det man använder är den elektroniska brickan som låg i hallen inne i lägenheten, något ingen av oss visste. Ingen mobil och klockan närmade sig 23. Vi ser att ett fönster är öppet efter ett tag och börjar ropa, utan resultat. Sannolikheten att det kommer någon som ska ut eller in minskar för varje minut. Det hela slutar med att vi knackar på ett fönster, varpå en man i bar överkropp något förvånad kommer och öppnar porten. Andra gången på två veckor som jag lyckas kombinera jogging och ute-låsning.

Idag har jag känt mig som Leif Loket Olsson. Varför ska alla kunder som ringer säga - "Hej, Sven-Göran, ifrån Skellefteå". Man vinner varken kaffe, får bättre priser och inte heller förstår jag deras problem eller vad de vill beställa bara för att de säger sitt ortnamn. Dagens sötaste kund var ändå en äldre kvinna som skulle beställa lite varor och när hon var klar säger hon - "Johanna, har du varit i Västervik?" Ja, svarar jag. Det är himla fint. -"Åh du ska tro att det är ännu finare nu och Björn Ulvaeus ska bygga ett jättestort och högt hus också. Det måste du följa!" Mycket information får man varje dag...